Varför saknas lagkrav på hjärtstartare i Sverige?

Vid ett plötsligt hjärtstopp minskar överlevnadschansen med 10 procent för varje minut som går utan behandling. Forskning visar att om någon får hjärt-lungräddning och defibrillering inom de första tre till fem minuterna kan överlevnadsgraden öka till 50-70 procent. Ambulansen anländer i genomsnitt efter 10-11 minuter, vilket ofta är för sent för att ge den drabbade optimala chanser till överlevnad.

I Sverige finns det idag inget lagkrav på att ha hjärtstartare tillgängliga. Att installera en hjärtstartare är helt frivilligt. Detta innebär att placeringen av hjärtstartare bestäms av enskilda företag, organisationer och fastighetsägare som väljer att göra denna investering.

Statistik visar att 70 procent av alla hjärtstopp inträffar i eller nära hemmet. Samtidigt är majoriteten av Sveriges hjärtstartare placerade på arbetsplatser och i offentliga byggnader. Detta skapar en missanpassning mellan var människor drabbas och var hjälpen finns tillgänglig. När någon kollapsar i sitt bostadsområde finns det sällan en hjärtstartare inom räckhåll.

Branschrådet för Hjärtstartare i Sverige (BFHS) har kartlagt situationen och konstaterat att frivilliga insatser inte räcker för att säkerställa tillgång där den behövs mest. Organisationen har därför tagit fram ett konkret förslag om lagkrav på hjärtstartare i bostadsområden.

Sverige har omfattande lagkrav när det gäller brandskydd i bostäder. Fastighetsägare är enligt Lagen om Skydd mot Olyckor skyldiga att bedriva ett systematiskt brandskyddsarbete. Detta trots att omkring 90-100 personer omkommer i bränder varje år.

Samtidigt drabbas 10 000 personer av hjärtstopp årligen, men det finns inget motsvarande lagkrav på hjärtstartare. Varför är brandskydd lagstadgat men inte tillgång till hjärtstartare? Är det en fråga om prioritering, kostnad eller något annat?

Även Arbetsmiljöverket har detaljerade föreskrifter om första hjälpen på arbetsplatser, men ingen av dessa kräver att arbetsgivare ska ha hjärtstartare tillgängliga. Det ironiska är att just den första hjälpen-insats som har störst potential att rädda liv vid hjärtstopp inte är reglerad alls.

I Norge har 90 procent av befolkningen fått utbildning i hjärt-lungräddning. Detta är resultatet av ett långsiktigt arbete där HLR varit en del av skolans kursplan sedan 1961 och obligatoriskt vid körkortsprov sedan 2003.

I Danmark har 81 procent av befolkningen någon gång fått utbildning i HLR, och 54 procent har tränats i att använda hjärtstartare. Båda dessa länder har också välutvecklade nationella register över hjärtstartare som är integrerade med larmcentraler.

Sverige har visserligen gjort framsteg. Överlevnaden vid hjärtstopp har ökat från 4,6 procent år 2000 till 12,4 procent år 2023. Cirka 5 miljoner svenskar har deltagit i HLR-utbildning. Men när det gäller systematisk lagstiftning för placering av hjärtstartare halkar Sverige efter.

I USA har alla 50 delstater sedan slutet av 1990-talet arbetat systematiskt med lagstiftning kring hjärtstartare. Många delstater har specifika krav för var hjärtstartare ska finnas tillgängliga, exempelvis i skolor, gymhallar, statliga byggnader och idrottsarenor. Alla delstater har också så kallade ”Good Samaritan”-lagar som skyddar privatpersoner som använder hjärtstartare från juridiska konsekvenser.

Denna lagstiftning har drivits fram av insikten att frivilliga insatser inte räcker för att säkerställa systematisk täckning. Genom att ställa krav på vissa typer av byggnader och verksamheter har USA ökat tillgängligheten där många människor vistas.

En hjärtstartare kostar mellan 10 000 och 30 000 kronor beroende på modell. Driftskostnader tillkommer för batterier och elektroder som behöver bytas regelbundet. För en bostadsrättsförening eller en fastighetsägare med många lägenheter är detta en hanterbar kostnad, särskilt jämfört med andra säkerhetsinvesteringar som redan är lagstadgade.

BFHS:s förslag innebär att fastigheter med minst tio bostäder skulle få krav på att ha en hjärtstartare. Hjärtstartaren ska placeras tillgängligt, helst utomhus i ett uppvärmt skåp så att den kan nås dygnet runt. På motsvarande sätt skulle samfälligheter eller föreningar i områden med minst tio bostadshus bli skyldiga att sätta upp en hjärtstartare.

Förespråkare för frivillighet hävdar att lagkrav skapar byråkrati och onödiga kostnader. De menar att utvecklingen redan går åt rätt håll, vilket den ökade överlevnaden visar. Dessutom finns det risk att lagkrav inte följs upp eller att hjärtstartare blir dåligt underhållna om ägare känner att de tvingats till investeringen.

Samtidigt visar erfarenheten att frivillighet inte ger systematisk täckning där behovet är som störst. Hjärtstartare hamnar där välvilliga aktörer väljer att placera dem, inte nödvändigtvis där statistiken visar att de behövs mest. Brandskydd fungerar inte heller på frivillig basis, utan kräver lagstiftning för att säkerställa att alla bostäder har grundläggande säkerhet.

En annan aspekt är rättvisa. Ska möjligheten att överleva ett hjärtstopp bero på var man bor och om den lokala bostadsrättsföreningen eller fastighetsägaren råkar ha investerat i en hjärtstartare? Eller ska det finnas en grundläggande samhällsgaranti för tillgång till livräddande utrustning?

Om lagkrav skulle införas uppstår frågan om vem som ska bära kostnaden. Ska det vara fastighetsägare, bostadsrättsföreningar, kommuner eller ska det finnas statligt stöd? Ska det finnas undantag för ekonomiskt svaga föreningar eller mindre fastighetsägare?

Det finns också praktiska frågor kring underhåll och ansvar. Vem ska se till att hjärtstartaren är funktionsduglig? Vad händer om batteriet är slut när en nödsituation uppstår? Ska det finnas krav på utbildning för de boende, eller räcker det att hjärtstartaren finns tillgänglig?

Dessa frågor är viktiga att utreda innan eventuell lagstiftning införs. Samtidigt kan de inte användas som eviga skäl till att inte göra något alls.

Om Sverige skulle införa lagkrav liknande BFHS:s förslag skulle sannolikt tusentals hjärtstartare installeras i bostadsområden under de kommande åren. Detta skulle öka sannolikheten att en hjärtstartare finns inom räckhåll när någon drabbas i sitt hem eller i sin närhet.

Baserat på forskning om sambandet mellan tidig defibrillering och överlevnad är det rimligt att anta att fler liv skulle räddas. Exakt hur många är svårt att förutsäga, men även en ökning från dagens 12,4 procent till 15-20 procents överlevnad skulle innebära hundratals fler människor som överlever varje år.

Samtidigt skulle ett lagkrav innebära kostnader för fastighetsägare och bostadsrättsföreningar. Det skulle krävas system för registrering, uppföljning och tillsyn. Kommuner och myndigheter skulle behöva resurser för att kontrollera att lagen följs.

Sverige har visat att vi kan implementera livräddande säkerhetssystem när vi beslutar oss. Bilbälten blev obligatoriska 1975. Cykelhjälm för barn under 15 år blev lag 2005. Brandvarnare i bostäder har varit krav sedan 1994. Alla dessa åtgärder mötte initialt motstånd men är idag självklara delar av vårt säkerhetsnät.

Frågan är om tillgång till hjärtstartare i bostadsområden ska vara nästa steg i denna utveckling. Är det en rimlig samhällsinvestering för att rädda fler liv? Eller räcker det med fortsatt satsning på utbildning, frivilliga livräddare och förbättrad ambulanssjukvård?

Det finns inga enkla svar. Men fakta är tydliga: Varje år dör närmare 9 000 personer i hjärtstopp utanför sjukhus. Forskningen visar att tidig tillgång till hjärtstartare dramatiskt ökar överlevnadschansen. Majoriteten av hjärtstoppen sker i hemmet, men majoriteten av hjärtstartarna finns på arbetsplatser.

Om Sverige ska införa lagkrav på hjärtstartare i bostadsområden krävs politisk vilja att driva frågan. Det behövs en utredning som tar ställning till hur en sådan lag ska utformas, vem som ska bära kostnaderna och hur uppföljning ska ske. Det behövs också en bred diskussion om prioriteringar i det förebyggande säkerhetsarbetet.

BFHS har inlett en dialog med riksdagspartierna och ansvarig minister. Frågan har lyfts i flera debattartiklar och nått viss politisk uppmärksamhet. Men än så länge har ingen konkret lagstiftning föreslagits i riksdagen.

Branschrådet har föreslagit att kravet ska gälla fastigheter med minst tio bostäder. Detta skulle täcka de flesta flerbostadshus och större bostadsområden utan att belasta enskilda villaägare. Gränsen är förstås godtycklig, men syftar till att skapa en rimlig balans mellan samhällsnytta och kostnad.

Varje timme dör i genomsnitt en person av plötsligt hjärtstopp i Sverige. Många av dessa dödsfall är oundvikliga, men en andel skulle kunna förhindras med snabbare tillgång till hjärtstartare. Exakt hur stor den andelen är kan ingen säga med säkerhet, men forskningen pekar på betydande potential.

Sverige har gjort stora framsteg de senaste 25 åren. Överlevnaden har nästan tredubblats. Miljontals svenskar har fått HLR-utbildning. SMS-livräddare larmas ut och når ofta fram före ambulansen. Ett nationellt hjärtstartarregister finns på plats.

Men en pusselbit saknas: systematisk tillgång till hjärtstartare där människor bor. Är det dags för Sverige att ta steget från frivillighet till lagkrav? Eller finns det bättre sätt att nå samma mål?

Frågan förtjänar en seriös diskussion, inte minst för de tusentals människor som varje år drabbas av hjärtstopp och de anhöriga som förlorar sina nära och kära.

Hjärtstoppsstatistik:

• Svenska Hjärt-Lungräddningsregistret, Årsrapport 2023
• HLR-rådet: 1501 personer räddades till livet 2023
• Hjärt-Lungfonden: Högsta överlevnaden efter hjärtstopp någonsin

Behandling och riktlinjer:

• HLR-rådets rekommendationer om hjärtstartare

Brandstatistik:

• MSB: Statistik över omkomna i bränder

Internationella jämförelser:

• Contemporary levels of CPR training in Denmark (PMC)